En tillbakablick på Sweden Rock Festival 2005

(Bilder finns längre ner...)

Vardagen är åter här och man börjar så sakteliga smälta alla intryck från årets festival. Några av de förväntade stora giggen överraskade positivt. Insläppet fungerade helt okej och de extremt långa köerna uteblev. Vill också ge en eloge till de vakter och poliser som jag kom i kontakt med, de skötte både sitt jobb och dessutom var de i flesta fall intresserade av att prata om just årets rockband.

Anlände redan på torsdag förmiddag med tältuppsättning efter att ha övernattat i puben till ett hotell i Karlshamn. De blir aldrig som man tänkt sig. Införskaffande lite pengar och vatten samt hämtade armband för entre. Förberedd mig nu för slaget om de bästa platserna framför scenerna.

Å så var de dags. Hellfueled klev upp på Sweden Stage, ett svensk band som låter som gamla Black Sabbath. Helt OK! Rusar vidare till Festival Stage och Napalm Death. Här får både kropp å själ en resa i engelsk aggretionsrock så de heter duga. Känner att nu har festen börjat. Hinner jag få i mig lite festivalmat innan Anthrax? Vem kan missa woka älg, inte jag. Torsdagens första höjdpunkt stod SRF veteranerna Freak Kitchen för. Drar vidare sen för att se Crucified Barbara, ett ren odlat tjej som jag hoppas få se och höra mera av. Ett för mig underskattat band. Men river man av Killed by death (Motörhead) som sista låt så har i alla fall goda förutsättningar att bli något stort.

Med långa och bestämda kliv styr bort mot scen där Saxon snart ska spela, då hör jag bekanta tongångar från Rockklassikertältet. Det är Trettiåriga Kriget som håller fullt ös och där blir jag också fast. Detta är för min del festivalens största krock (tre band). Ursäkta Kriget, men jag glömde er nästan för ett tag. Väl framför Saxon, mitt i publikhavet får jag mig en riktigt nostalgitripp tillbaka till mitten på 80-talet. Biff for president.

Nu till för mig torsdagens stora band, Motörhead. Dom har jag aldrig sett men nu när de kom med den klassiska ljusriggen kan man bara inte missa dom. Nazareth får usäkta. Vid Rock Stage och fick man se ett riktigt inspirerat Motörhead inklusive ett väl så bra trumsolo av Mikkey Dee. Lemmy lämnade då scenen med orden: - Mikkey, make some noice, I´ve to shit. Väl inne på scen igen bjuder Motörhead verkligen upp. Alla kända låter rullas upp en efter en. Publikhavet böljar. Trycket var enormt mot scen där jag stod. Vid Motörheads extranummer får man se den grymma B-52 bombriggen briljera.

Lite trött, hes och ont i ryggen stapplar mot torsdagens headliner, Accept. Här bjöds det verkligen på rock. Från första riff till sista gitarr skri. Men jag undrar fortfarande hur man kan köra ett bassolo mitt i en konsert när stämning är som bäst. Som extra nummer kommer pärlbandet, Fast as a shark, Balls to the wall, Princess of the dawn.  En absolut värdig headliner. Torsdagen var slut och alla nordbor som jag såg var rejält brända av dagens riktigt starka strålar från den där gula lampan som vi alla vill ha. Väl ner i sovsäcken görs dagen åter känna, de berömda pipen i öron en efter allt mycket hög hård rock. Somnar med ett stort leende.

Men varför, varför hade jag bara biljett för en dag mitt dumma nöt. De misstaget skall jag inte begå nästa år. Biljetterna släpp den 1 dec.

Nyparn